Gästbloggare
Asså jag trodde ärligt talat att jag skulle ha kommit över det vid det här laget. Det är slemmigt, enformigt, tråkigt och förutsägbart och jag har lyckats hålla mig borta hela tiden fram tills nu. Men efter en helg med föräldrarna hemma i TV-soffan (eller TV-sängen) så är jag fast, och det är väl lika bra att jag erkänner att jag har alltid varit och kommer nog alltid att vara ett fan av...Melodifestivalen.
När jag var liten spelade vi in eländet på video och jag brukade ta fram kassetterna varje gång jag var sjuk (vilket var oftare än ni tror, jag var ett halsfluss-barn och när det inte handlade om riktigt halsont kunde bero på en släng av brist på uppmärksamhet och en dos av hypokondri vilket också kunde resultera i lite halsont). Detta betyder alltså att om ni skulle fråga mig om vem som vann 1989 så skulle jag kunna tala om för er att det var Tommy Nilsson med En dag. Jag kan även berätta att de som egentligen skulle ha vunnit var Lili och Sussie (personliga favoriten) med Okey Okey och att deras spanien-inspirerade outfit fick mig att drömma mig bort där framför TV:n. Christer Björkman vann 1992 med den klassikern I morgon är en annan dag, aaa tänker ni, det kanske inte var så konstigt att veta det, men vet ni att den som skulle ha vunnit var Lizette Pålsson och Bizazz med Som om himlen brann? Kommer ni inte ihåg den? Nehe? En annan favorit var Lena Pålsson och Wizex med Jag kan se en ängel. Jag hade den på singel med en karaoke version och den gick varm i CD-spelaren i flera år efteråt. Så...nu vet ni.
Men! Jag har någon som jag vill skylla denna jävligt jobbiga egenskap på. Min kära far. Han är en inbiten musiker och när jag var en liten knodd spelade han med Anders Berglunds orkester vilket betydde att han tillsammans med resten av orkestern var med och bidrog till musiken som strömmade ut ur Sveriges TV-apparater en gång om året. Då detta var, och fortfarande är, ett direktsänt program kunde han inte vara hemma och kolla in hur han blev på TV och där av inspelningen. Jag är övertygad om att det var där det hela startade. Jag vill nu inte framställa min pappa som en man med dålig musiksmak, för det är inte sant. Att spela melodifestivals-dynga var hans jobb.
Till min besvikelse (eller lättnad?) var dock Melodifestivalens Andra chansen lika dålig som man skulle kunna föreställa sig. Där visade svenska folket en gång för alla att de inte har någon form av känsla för vad som är en bra schlager. Nordman och Sibell. Helt otroligt. Det hjälper inte hur många skämt som drogs av Luuk för det kunde inte väga upp den pinsamt dåliga underhållning som SVT bjöd på igår.
Vad vill jag nu säga med det här? Inte mycket egentligen. Jag vill bara förbereda er på att trots gårdagens fiasko kommer jag antagligen bänka mig när den stora, riktiga, Melodifestivalen drar igång. Men det finns fortfarande hopp. Jag kan fortfarande klara mig undan. Jag stänger därför nu ner min You Tube sida som har spelat Linda Bengtzing den senaste halvtimmen, sätter på lite vettig musik och hoppas att jag detta år ska klara mig undan detta spektakel som är så irriterande och samtidigt så fruktansvärt roligt.
Linnea
När jag var liten spelade vi in eländet på video och jag brukade ta fram kassetterna varje gång jag var sjuk (vilket var oftare än ni tror, jag var ett halsfluss-barn och när det inte handlade om riktigt halsont kunde bero på en släng av brist på uppmärksamhet och en dos av hypokondri vilket också kunde resultera i lite halsont). Detta betyder alltså att om ni skulle fråga mig om vem som vann 1989 så skulle jag kunna tala om för er att det var Tommy Nilsson med En dag. Jag kan även berätta att de som egentligen skulle ha vunnit var Lili och Sussie (personliga favoriten) med Okey Okey och att deras spanien-inspirerade outfit fick mig att drömma mig bort där framför TV:n. Christer Björkman vann 1992 med den klassikern I morgon är en annan dag, aaa tänker ni, det kanske inte var så konstigt att veta det, men vet ni att den som skulle ha vunnit var Lizette Pålsson och Bizazz med Som om himlen brann? Kommer ni inte ihåg den? Nehe? En annan favorit var Lena Pålsson och Wizex med Jag kan se en ängel. Jag hade den på singel med en karaoke version och den gick varm i CD-spelaren i flera år efteråt. Så...nu vet ni.
Men! Jag har någon som jag vill skylla denna jävligt jobbiga egenskap på. Min kära far. Han är en inbiten musiker och när jag var en liten knodd spelade han med Anders Berglunds orkester vilket betydde att han tillsammans med resten av orkestern var med och bidrog till musiken som strömmade ut ur Sveriges TV-apparater en gång om året. Då detta var, och fortfarande är, ett direktsänt program kunde han inte vara hemma och kolla in hur han blev på TV och där av inspelningen. Jag är övertygad om att det var där det hela startade. Jag vill nu inte framställa min pappa som en man med dålig musiksmak, för det är inte sant. Att spela melodifestivals-dynga var hans jobb.
Till min besvikelse (eller lättnad?) var dock Melodifestivalens Andra chansen lika dålig som man skulle kunna föreställa sig. Där visade svenska folket en gång för alla att de inte har någon form av känsla för vad som är en bra schlager. Nordman och Sibell. Helt otroligt. Det hjälper inte hur många skämt som drogs av Luuk för det kunde inte väga upp den pinsamt dåliga underhållning som SVT bjöd på igår.
Vad vill jag nu säga med det här? Inte mycket egentligen. Jag vill bara förbereda er på att trots gårdagens fiasko kommer jag antagligen bänka mig när den stora, riktiga, Melodifestivalen drar igång. Men det finns fortfarande hopp. Jag kan fortfarande klara mig undan. Jag stänger därför nu ner min You Tube sida som har spelat Linda Bengtzing den senaste halvtimmen, sätter på lite vettig musik och hoppas att jag detta år ska klara mig undan detta spektakel som är så irriterande och samtidigt så fruktansvärt roligt.
Linnea
Kommentarer
Postat av: Karolina
jag förstår dig Linnea, jag förstår dig!
Postat av: Sophia
Melodifestivalen är som att gå på toa när man är full. Man försöker undvika det in i det längsta, för man vet att när man väl har gjort det en gång så är det kört. Då måste man springa dit hela tiden. Man är fast!
Och det spelar ingen roll att man svurit för hundrade gången att man aldrig ska titta igen, eftersom svenska folket inte har någon som helst känsla för vad som är bra musik och ALLTID röstar fel! Ändå sitter man där. Jag känner så väl igen det Linnea! Det är en förbannelse..
Trackback
